2013

Här är jag igen och nu är året 2013. Tiden skulle gott få ta och sakta ner lite grann. Jag blir nervös.

OK, så statusuppdatering: Jag bor kvar i min lägenhet, men är nu arbetslös igen. 2012 var dessvärre inget jättefantastiskt år för min del. Mitt arbete hade blivit riktigt tråkigt och när min uppdragsgivare slutade var det liksom över för min del. Jag fick prova att byta uppgifter och arbetsplats, men det höll inte. Svårt att tro att det är över ett halvår sedan.

Nu måste jag bort från den här orten. Vi något tillfälle under de senaste åren kom jag fram till att det hade gått ett och ett halvt år sedan jag hade varit utanför hemkommunen. Ett och ett halvt år. Vad fan?
Nu i vår fyller jag tjugonio, vilket skrämmer mig av flera anledningar, varav en är att jag blir smärtsamt medveten om hur mycket tid jag kunde ha spenderat på annat plats under bättre omständigheter. Det känns nästan som om att jag befinner mig på fel tidslinje; efter att jag läste på folkhögskola på annat ort för några år sedan borde jag ha gått vidare till något nytt i stället för att studsa tillbaka till hemorten för att bli kvar här. Skulle jag kunna få åtminstone fem år av mitt liv tillbaka? Om inte så gäller det att kompensera nu - jag måste flytta väldigt snart. Jag vill inte fylla trettio här.
Eventuellt har jag hittat en öppning: En kompis har möjlighet på en lägenhet i en stad som utöver sitt namn är helt okänd för mig. Om den möjligheten blir ett faktum har jag erbjudits att dela lägenheten med honom. Då blir jag till ett dammoln vid horisonten, kan jag säga.

/J

Jag skaffade Facebookkonto och...

...efter det föll liksom det här stället i än djupare glömska. Ändå upptäckte jag att behovet fortfarande fanns kvar, på något plan.

Är en smula stressad för stunden, så jag valde kanske ett dåligt tillfälle för att ta igen åtta månaders frånvaro, men å andra sidan så fuck it. Det blir eventuellt juldagsfestande om en stund och mitt bedrövliga rosévin har inte låtit sig smakats på i kväll ännu. Åh, varför valde jag alkohol efter utseende? Testade skiten för någon vecka sedan och blev inte glad. Har för mig att etiketten på hyllan nämnde nånting om att smaken skulle ha en hint av geléhallon. "Mmm", tänkte jag och tyckte att färgen på vinet bekräftade detta, då jag av någon anledning inte insåg att samma sak kan sägas om T-röd. Jag borde verkligen ha lärt mig att inte lita på Systembolagets bedömanden vid det här laget.

Fasen, jag måste tvätta håret.

23/3 2011. Tidig morgon.

Det är sju månader senare. Jag satt och åt en apelsin framför datorn när jag för första gången på sju månader kände för att skriva nånting i min blogg igen. Det är inte helt förutsägbart, det där med motivation. Ibland krävs det tydligen bara lite frukt. Det var en jävligt god apelsin, för all del.

Frånvaron har varit lång, men inte mycket är nytt under solen; min anställning förlängdes med ett år och jag bor fortfarande kvar i min ostädade etta. Vanorna är de samma. Tror jag. Vänder på dygnet och har mig - även under arbetsveckorna, med varierande resultat. Detta dygn är ett sådant dygn. Ett vakardygn. Ska försöka hålla mig uppe tills det är dags att gå till jobbet. Efter det får vi se. Tur att kaffet är gratis där borta.
Kort sagt är det mesta sig likt. Jag kan faktiskt inte komma på en enda skillnad just nu. Mitt hår är längre. Vänta, jag känner igen det... Har jag inte skrivit exakt samma sak förut? Toppen.

Fan. Jag är trött. Det här blir inte en höjdare. Jag har varit vaken i tretton timmar. Tre timmar kvar tills jag ska vara vaken i nio till. Tvättid efter det. På kvällen. Jag... tror inte det.

Måste duscha. Kanske skriver mer om någon dag? Jag får väl försöka krysta fram något sanslöst underhållande då. Eller bara återberätta den tragiska historien om den nyduschade sömngångaren som gick till jobbet utan byxor.

Scheman

Jag och scheman, ja. Det blev ett senare inlägg än tänkt. Senare och mycket kortare.
I dag har jag varit på bio för första gången på många månader. Såg Inception och den var skitbra. Christopher Nolan är Hollywoods nya gud.

Hej.

Dement?

OK, här är jag. Det är fredag och klockan är 17.32. Har ännu inte missat min deadline. Jag är dock inte helt säker på att jag är värst smart just nu, då jag sitter med datorn på och åskan mullrar. Vi får se hur det går.


Kapitel 1: Dörrlåset

I går när jag kom hem från jobbet och satte nyckeln i min dörr så märkte jag till min förvåning att inget hände. Ja, jag försökte förstås vrida om den också. Men det gick inte. Vadan detta? Hade låset gått sönder? Befann jag mig på fel adress? Jag tittade på skylten intill dörren. Nej då, detta var min lägenhet. Så vad faen? Då tittade jag in i dörrspringan och fick se något fruktansvärt... Dörren var olåst. Åh nej. Oh no. Jag hade ta mig fasen glömt att låsa när jag gick hemifrån. Såvitt jag minns har jag aldrig någonsin glömt att låsa dörren till mitt hem, vare sig mitt nuvarande eller föräldrahemmet. Visst, jag glömde en hel nyckelknippa i en kamrats dörr när jag vaktade hans katter en gång, men whatever. Jag hade ju i alla fall låst. Eller så hade jag inte det, men vad faen. Jag har i alla fall aldrig glömt att låsa min egen dörr förut.

Kapitel 2: Datorn

Senare samma dag, närmare bestämt vid läggdags, valde jag att låta min dator vara på medan jag sov, för att låta några nedladdningar gå färdigt. Morgonen därpå - i morse alltså - var datorn avslagen. What? Hade den stängt av sig själv? Sånt kan ju hända om alternativet är valt, men jag har mig veteligen inte aktiverat någon sådan funktion. Sedan tittade jag på grenuttaget. Strömbrytaren lyste inte. Vad i hela... Vad fanken var detta? Antingen hade något brutit sig in omärkt för att stänga av min dator (kanske samma person som tidigare under dagen dyrkat upp mitt lås???) eller så hade jag gått i sömnen och gjort det själv. Bra initiativ, hjärnjävel. Dra upp mig för att bryta strömmen till datorn sådär. Sånt är ju skitbra för datorn, för att inte tala om mina nedladdningar.

Kapitel 3: Kammen

Ja, jag tappade bort min kam också. Kammade mig, sen gick det tio minuter, sen behövde jag kammen igen. Men den var borta. Jag gick omkring i runt femton, tjugo minuter och letade. Var katten hade jag lagt den? Kollade samma ställen om och om igen. Sedan blev jag alldeles för stressad och gav mig av till jobbet. På hemvägen köpte jag nya kammar - ett pack med sex stycken, för 6,90kr! Jag är fyndkungen! Väl hemma öppnade jag dörren till mitt badrum och fann min kam liggandes på toalettrullehållaren. Bara sådär. Snopet.

Epilog: Jag kanske är dement - och jag har missat min deadline

Neeej! :-(

Hej.

Ja, hej. Augusti nu. Tiden går.

Funderar faktiskt på att tvinga mig själv till att skriva ett inlägg åtminstone en gång i veckan från och med nu. På en bestämd tid. Schemalagda aktiviteter överlag kan faktiskt vara just det min vardag behöver. Å andra sidan låter det rätt jävligt att låta sig styras av en plan så där. Jag vet inte.
Men ett fast bloggschema kan nog inte skada. Så mycket. Ska vi säga... ett inlägg varje fredag? Mellan 16.00 och 18.00 kanske? Right on. Med reservation för ändringar naturligtvis. Startar redan i morgon.

Annars hade jag en rätt bra incident med en grävling som jag skulle kunna ta upp redan nu...
Ja, för fan:

So there I was. På promenad inte långt från mitt hem. Det var lugnt ute. Kväll. Solen sken. Kanske. Jag minns inte riktigt. Skit samma.
Plötsligt, där framme i utkanten på en gräsmatta, såg jag något röra på sig. Definitivt ett djur. Min första tanke var att det rörde sig om en gris, men när jag insåg hur dumt det lät så kände jag att "hund" var en mer naturlig gissning just i den miljön.

Nope.

Men något stämde inte. Skulle en hund röra sig så där? Jag såg inte till någon människa i närheten heller. Nej, detta var något annat. Jag gick närmare... Och då... Då insåg jag: En fucking grävling! "Whoa!" tänkte jag. "En fucking grävling!"
Jag hade tills detta ögonblick aldrig sett en grävling i det vilda, eller kanske faktiskt inte ens i verkliga livet över huvud taget. Detta var spännande.

:-D

Grävlingen fortsatte över gräsmattan i ett lugnt manér. Den hade uppenbarligen inte bråttom någonstans. Jag intog försiktighetsläge. När jag var yngre vet jag att min mamma sa att grävlingar som biter tag i ens ben inte släpper taget förrän de hör att det knäcker till. Som vuxen antar jag nu att detta är 100% bullshit, men håll i minnet att detta var mitt allra första möte med en grävling - logiskt tänkande är satt helt ur spelt vid ett sådant tillfälle. Bäst att vara försiktig... Man vet aldrig... Bäst att passera omärkt... Lugnt och fi... Hm. Vänta lite. Något föll sig inte korrekt här... Jag justerade min syn.

...

"Ey..."

:-/

"Det där är inte en grävling" tänkte jag. "Det där är inte en grävling alls!"
Jepp, det skumma ljuset och teknikens under hade lurat mina ögon. Det var en självgående gräsklippare. Inte en gris. Generad och lite besviken fortsatte jag hemåt.

True story.
Men, hur som helst... Jag återkommer.

Semester

Det är tidig morgon. Du är soldat i fiendeland. Från en hus hör du snyftningar från en kvinna i nöd. "Shit", tänker du. "Skurkarna är dumma mot civilbefolkningen. Det är minsann upp till mig att göra något åt den saken!" Till handling - du stormar byggnaden och skriker något coolt. "Fuck YEEEAAAAHHHH!" kanske. En millisekund passerar. Sedan måste du gå i terapi i resten av ditt liv. Bevis:

Jag: "Hör jag en kvinna i nöd"?
Kvinna i nöd: *Snyft*
Jag: "Oh no, till handling jag måste skrida! Fuck YEEEAAAA..."

"..."

"... AAAAAAAAAAAAAHHHHHH!!!"

Sammanfattningsvis: Arma 2 har skitläskiga buggar. Det är meningen att det ska vara en realistisk krigssimulator, men inte ens det mest groteska av skräckspel har något som liknar sockerpinglan på bilderna här.

Jag köpte spelet för några dagar sedan, i brist på annat att göra. Semestern har kickat in nu, så nu har det varit Arma 2 och Lost för hela slanten. Båda har sina brister, men bygger på roliga idéer och lyckas underhålla. I A2:s fall är det faktiskt ofta bristerna som står för underhållningen; tidigare blev jag till exempel krossad av en helikopter som jag hade begärt hjälp av. Samma helikopter valde vid ett tillfälle att släppa av mig och mitt team på ett ladugårdstak, med negativa följder. I en mer makaber incident såg jag en av våra lastbilar (vi, de goda, är för övrigt USA) smälla in i en civilpersons bil, fortsätta in i dennes staket och sedan nonchalant åka därifrån innan den lilla öststatsbilen exploderade utanför sin ägares hus. Vågat gjort när man invaderat ett land där man redan är impopulär. Winning hearts and minds.

Fin på bord eller på en trappa

Hej. Jag vet, jag missade hela maj. Så kan det gå. Jag har inte haft mycket att komma med under den tiden ändå. Mitt arbete, som tyvärr inte har blivit roligare, har tyngt mig en smula och jag ägnar dagarna mest åt att underhålla mig på rätt ospännande och okreativa sätt i brist på ork.

Jag var i och för sig på personalfest en dag... Det var rätt roligt. Åtminstone efter lite alkohol, när jag vågade prata en smula med folk. Inte för att jag minns om jag sa så mycket vettigt. Jag vet att någon tyckte att jag hade fint hår. Det var vettigt sagt, tycker jag.

Personalfester å sido så bringar mitt jobb inte så mycket mer att ha roligt åt faktiskt. En otippad tidningsnotis kan lysa upp tillvaron ibland, men det är nog det enda.
Inte för att jag vet vad den här helt oskyldiga vattenpumpen har med det att göra, men:

Jag kanske bara tyckte att den var fin.

Det är lite ledsamt att sitta i en källare under en surrande fläkt i åtta timmar om dagen. Effektiv är jag fasen inte heller; det tar mig en hel dag att klippa mig igenom bara några få tidningar. Jag tror att jag är för petig för att hålla på med sånt egentligen. Om kanterna inte blir millimeterjämna så ser Jocke fan till att de blir det. Klipp, klipp. Annars blir det som att försöka ignorera en intensiv klåda som man vet att man lätt kan åtgärda. Precision och symmetri. Hell yes. Totalt överflödigt och bortkastat arbete. Hell yes. Men jag kan inte sluta.

Det tar slut den trettioförsta december. Efter det har jag inte längre någon anställning. Jag vet inte vad som händer i och med det, men något säger mig att ingenting händer i och med det.

Måste sova, men jag vill inte. Måste upp till morgonen, men jag vill inte. Frustrerande, det där. Tillbaka till fläkten och källaren. Klipp, klipp. Åtta timmar. Sport. Klipp. Notis. Klipp. Mer sport. Lunch. Tillbaka till källaren. Klipp. Kafferast. Sitta tyst. Ta en slurk kaffe. Åh, titta... Plantagens annonstidning. Spännande. Se på deras fina växter. Pelargon. Begonia. Fit...

Sedan imploderade mitt huvud.

April

Klockan är för mycket, jag är för pigg, min motivation är för låg. Det har nyss blivit måndag igen. Ugh. Jag hoppas sannerligen att det kommer regna i dag. Hm, kollar yr.no. Ett ögonblick...
Fy fan. Nej. Halvklart. Nåväl, det är inte gassande sol i alla fall. Det hade varit shit. Pure shit. Usch.
Fun fact: Man kan inte "njuta av solen". Den är het och jävlig och i vägen. Den bringar svett och cancer och väldigt mycket jävlar-så-intensivt-ledsamt-att-ligga-still-på-en-filt-i-tjugoåtta-motherfucking-°C. Åh, tristessen.

Varför skriver jag om detta? Jag vet inte. Det var bara ett spår jag slank in på. Jag är rätt trött.

Nej, jag skulle egentligen bara se till att få något skrivet i april månad. Nu bör jag lägga mig, men jag vete fasen om jag gör det.

Fun fact #2: Jag vill äga en HTC Evo och Red Dead Redemption, men kan inte få något av dem.

OK, nu bör jag lägga mig.

Gah

Kanske är det allt tidningsläsande som gjort att skrivlusten blivit lite svagare den senaste tiden. Jepp, förmodligen. Det plus de där skuldkänslorna jag nämnde förra gången; de biter sig fast och lär sitta kvar väldigt länge. Suck. Vore jag inte så rädd för att konfrontera mina problem så skulle jag kunna göra nånting åt det här, men jag klarar det fasen inte. Eller?

Hej. Tidningar, ja. Fy fan... Jag har klippt mig fram till mitten av juni -09 nu. Tidningar är tråkiga. I alla fall de jag läser. Utöver själva nyheterna och, för all del, vissa serier (fuck off, Laban), är materialet ofta bedövande tråkigt. Personporträtt och grejer. Tråkiga, tillrättalagda människor. Usch. De enda smått intressanta personerna i en morgontidning är de namnlösa brottslingarna bakom nyhetsrubrikerna. "47-åringen", "Yxmannen", "Konsumblottaren" och de andra. Visst fanns det en Konsumblottare? Nej? Hur som helst är det rätt ledsamt att man måste vara kriminell för att vara något sånär spännande att läsa om. Kriminell eller jävligt elak.

Ibland hjälper inte ens det.

Sportbilagorna är... Åh. Sportbilagorna. Varför - åh, varför - finns sportbilagorna? Varje jäkla dag en ny sportbilaga. Jag kan fasen inte förstå vad det är som gör sporten så viktig att den förtjänar en egen daglig bilaga framför t ex politik, ekonomi, kultur eller teknik. Varför är det så? Och varför är det absurt att ställa den frågan? Gah. Även jag har mina intressen - men inte skulle jag väl ens komma på tanken att föreslå att man skickade med en (smakfull) erotisk bilaga i min tidning var dag? Eller ens en gång i veckan?
Jag tror ärligt talat inte att Zlatan spelar fotboll för samhällets skull, så att sådant på fullt allvar buntas ihop med nyheter i en morgontidning tycker jag är rätt upprörande. Eller åtminstone orättvist med tanke på att andras intressen inte får långt lika mycket utrymme däri. Var är min mjukporr, VF?

Månadsbloggen

Januari är förbi och det är min praktik också - men bara för att den har blivit till en anställning. En offentligt skyddad sådan. Har jag fattat det rätt innebär det att det är staten som betalar mig och min arbetsplats för att ha mig där, vilket kanske inte är lika häftigt som att bli anställd för sina färdigheter, men det är likväl ändå en anställning. Plus att jag tror att de är rätt nöjda med mig på jobbet. Plus att de färdigheter jag faktiskt har kanske inte är de mest eftersökta på arbetsmarknaden heller. Apropå inget särskilt: är erotiska noveller inne just nu? Och på tal om ingenting: hur ser en bra pseudonym ut?

I övrigt har det varit lite sådär. Jag har känt mig lite nere. Har bland annat haft lite skuldkänslor som jag inte är säker på om jag borde ha. Jag kan ha betett mig dumt åt gentemot en kompis, utan dennes vetskap. Usch. Man ska inte bete sig dumt mot dem man gillar.
Sedan är jag en smula stel och liksom halvt avdomnad på några ställen i kroppen också. På vänstra sidan. Jag ringde Sjukvårdsrådgivningen i går, där jag fick rekommendationen att höra av mig till vårdcentralen för att testa mig mot borrelia. Borrelia är lite läskigt, för det låter lite grann som gonorré.

Och med de orden avslutar jag detta inlägg.

Jag är kvar

Jo, jag finns ännu, men har inte orkat skriva något i bloggen under månaden som gått. Eller orkat och orkat, jag har faktiskt haft något för mig för en gångs skull. Jag har ju en praktikplats numera. Hos det kommunala arkivet. Jag sitter och letar igenom gamla morgontidningar efter artiklar som på något vis rör kommunen, tar vara på dem och lagrar dem nere i kommunhusets källararkiv. Det kan låta en smula monotont, och visst, att truga sig igenom de förbannade sportbilagorna är ledsamt, men det är överlag ändå en godkänd sysselsättning. Pyssel rentav. Sedan så finns det ju ingen sportartikel i världen som de vansinnigt roliga serierna inte kan väga upp:

Håll i er - för här kommer poängen:

*ba-dish*

Ibland hittar man intressanta nyheter också. Den här är lite bisarr:

"Gick till attack" alltså. "Misshandlade"? Herrejävlar. Åklagare Leif Johansson ser uppenbarligen orosmoln här. Nog för att han sedan tidigare vet att robotar misshandlar en och annan proletär då och då - men på det här sättet? Det här är ju något helt nytt.

Bålsta, norr om Stockholm.

Ett annat informativt inslag:


Polisen slår näven i bordet och visar att man bemästrar även den mest påhittade av situationer.

Samma nyhet: Jag vet inte om den där hunden är misstänkt för något brott, men nog är det den mest anonyme karaktären av dem alla på bilden.


Knepig bild/textplacering är också lite lustigt:

"I must break you."

Men inte mycket är ju lika hysteriskt kul som Hagbard:

*ba-dish*

Blam!

Intro: Ökenscen. Allt är lugnt. Då plötsligt: Blam! Atombomb.

*fade out*

Det är inledningen till mitt nya manus. Det är även allt jag har skrivit hittills, för jag vet inte riktigt hur jag ska spinna vidare på handlingen därifrån. Men det börjar ju för jäkla bra. "Blam! Atombomb". Klassiskt. Jag lägger idén på is tills det lossnar. Kom gärna med förslag, så lägger jag upp en animerad version av verket här när jag är klar.

Nu har jag hamnat på en ny praktikplats. Gjorde tredje dagen i dag. Jag sitter i kommunhuset och klipper ut och tar till vara på tidningsartiklar av intresse, vilka senare kommer lagras i kommunens arkiv. Just nu arbetar jag blott tre timmar om dagen, men det trappas upp så småningom. I går glömde jag bort tiden och gjorde en timme för mycket. Klantigt.
I framtiden, efter kärnvapenkriget (Blam!), kommer folk, tack vare mitt någorlunda hårda arbete, att kunna läsa om hur det var på den tiden då vatten ännu var ofarligt att dricka och maten inte var fullt lika muterad. Alla insändare jag sparar kommer förmodligen ge dem en insikt i varför allt gick åt helvete också.
Hur som helst så trivs jag med arbetet. Det är en syssla som passar mig. Får se hur länge jag blir kvar där borta.


Lite kuriosa nu. Jag halkade in på en Wikipediasida för en tid sedan och fick lära mig något häpnadsväckande. Ni vet, talförmåga? Ni vet, pornografi? Tidigare kanske vi inte lade samman de två, men ska vi lära oss av exemplet Clay Crosse är det dags att dra några paralleller där. Clay Crosse är sångare inom kristen pop. Hans karriär gick finfint, tills en dag...

Det där är något av det roligaste jag har läst. Just det, pornografi stal hans röst. Hur? Det är en mycket, mycket bra fråga, men förbryllansvärt nog går artikeln inte in på några detaljer. Liksom... Vad fasen?
Alla har vi ju haft våra, öh, "personal struggles" med pornografi, men de flesta av oss brukar ta sig igenom det hela med åtminstone rösten i behåll. Fasen, anti-porrlobbyn har sannerligen missat ett guldägg här; kan de påvisa en länk mellan porr och talhandikapp lär de ju ha segern som i en liten ask. Ledsamt nog för dem hör jag t o m Freuds skratt ända hit.
Misströsta ej - mannens röst återvände efter en tid. Hans förmodligen omedvetet komiska kamp mot det sällsynta fenomenet skildras i boken I Surrender All: Rebuilding a Marriage Broken by Pornography. Skriven tillsammans med frugan.

Ser ni revan? Det är porr.

Nu är det tre veckor kvar till jul också. Jippi. Undrar om jag ska handla några julklappar i år... Svårt, det där. Jag har rätt många att handla åt i så fall. Önskar jag hade vettig inkomst. Nåväl.

Ehm. Titel.

OK, så jag är några dagar sen. Jag har varit rätt trött under de senaste kvällarna nämligen. På dagtid har jag tillbringat ett antal timmar vid sjukhuset, för min brors räkning. Han har opererat blindtarmen och jag, mamma och pappa har turats om att hålla honom sällskap i väntan på att han ska få åka hem. Det finns inte alltför mycket att underhålla sig med där borta dock. TV4 visade en Disneyfilm med Lindsay Lohan för någon dag sedan, men det var nog det bekräftande undantaget. Det var en rafflande historia. Lohan spelade en snokande skolreporter. Hon och hennes kompisar spionerade på en lärare i dennes hem via en övervakningskamera. Integritet och Lindsay Lohan har aldrig funkat vidare bra tillsammans.

Stasi.

Så... Ett år med bloggen var det, ja. Tja, vad ska man säga... Det har gått fort. Vad har hänt på ett år? Hm. Jag skaffade en ny skärm. Översatte en film. Hyresgästföreningen, Jehovas vittnen och Bertmarks förlag hälsade på mig. Malin från Optimal Telecom ringde och krängde mig ett telefonabonnemang. Jag kollade in några filmposters. Min grävande journalistik avslöjade hycklar-Skurt... En hyfsad början.

Nej, nu är jag trött igen. Jag ska sova.
I nästa inlägg blir det lite Wikipedia-kuriosa. Hej så länge.

Ett år senare

Den fjortonde november 2008 skrev jag mitt första inlägg här. Det innebär att bloggen fyller ett år i dag. Hooray.
Vore jag inte så trött som jag är just nu så skulle jag ge mig på en tillbakablick. Jag får titta in i morgon en sväng i stället. Det har varit en ganska lång dag.

Ett år!

Inhopp

Det har gått och blivit november här. Luckorna mellan inläggen är vida, motivationen har som vanligt inte varit den allra bästa.

Status update: Jag fick nya ögondroppar att behandla min sveda med. Det visade sig att det trots allt inte var fråga om en infektion, utan snarare uttorkning. Varför man får ont i tinningen av sånt vet jag inte, men det har i alla fall blivit bättre sedan jag började använda... vad faen det nu heter. Magiska droppar.

Status update #2: Onda förlaget Bertmark fick tillbaka sin årsbok efter att jag nyttjade den alltid lika fantastiska ångerrätten. Jag har nu lärt mig av mitt misstag - och gör det du med; minns att inte släppa in gubbar som hävdar att de "gör en undersökning" i ditt bostadsområde. Be om att få se legitimation. Ett antal bekanta till mig fick visst påhälsning av samme man, men lyckades till skillnad från undertecknad neka honom tillträde. Jag är avundsjuk.

Hm, vad mer...
Jag har sett alla avsnitt av kultserien Twin Peaks. Vete fasen vad jag ska säga om den riktigt. Stundom intressant, stundom rätt tråkig. Otillfredsställande slut.
Ah, och så ser det ut som om att jag hamnar på en praktikplats snart igen också. Det var ett tag sen nu. Jag ska hjälpa en arkivarie. Är inte helt hundra på detaljerna ännu, men det har nånting att göra med att pyssla med info om hemorten. Tror jag. Vi får se hur det går.


Ett litet snabbt inhopp för att hålla bloggen vid liv bara. Snart tillbaka.

Sämre igen

Hej, bloggen. Sätter man förresten kommatecken efter "hej"? Det känns fel annars. Hm.

Fy fasen. Det är mycket som är dåligt här. Kanske inte katastrofdåligt, men nog så jävligt ändå. Min värk har återvänt t ex. Efter några dagars framgångsrikt ögondroppande smög sig smärtan på igen. Vänstra tinningen. Aj. Under gårdagen var det för jäkligt. Det går i vågor. Jag har fixat en ny tid hos läkare i morgon i alla fall.

Eventuell bakterieinfektion i all ära, men det som tynger mig mest just nu är min eviga oförmåga att tacka nej till shit som jag inte vill ha. Fy fan. Jag har nämligen nyss tackat ja till en prenumeration på en årskrönika. Oh yes. En årskrönika. Varje år ska jag få en bok som beskriver vad som hände under föregående år. Jag ser värdet i det, men det är inget för mig. Jag vill inte prenumerera på en årskrönika.
Gah, varför la jag inte bara på luren...

Varför!?

Svar: Därför att det inte hade gjort ett shit, eftersom försäljaren var en motherf*#% dörrknackare. Just det, han var inne i mitt hem.

Det fräckaste var att han inte presenterade sig som försäljare när jag öppnade dörren. Jag minns inte de exakta orden han använde, men han fick det att låta som om att han var någon slags besiktningsman. Visste mitt namn och allt. Han berättade att han brukade titta förbi i området med några års mellanrum för att kolla läget. Jag visste inte vad han menade med det, men lät honom komma in. Typen lät ju viktig.

Det var först vid mitt köksbord som han tog fram en pamflett med bilder på årsböcker. "Helvete", tänkte jag. Jag förstod nu. Jag hade gått på det äldsta tricket i litteraturhistorien, med skillnaden att trähästen i mitt fall var en leende man från Borås. När jag väl hade lurats in i min falska trygghet så släppte han ut sina greker. Greker är en metafor; jag menar att han började kränga sitt shit till mig.

Nervös som alltid satt jag bara och log och höll med om allt den skämtsamme mannen sa. Han la fram ett provexemplar. Förra årets bok. Han berättade om den låga kostnaden och vad som var så bra med att prenumerera på en årskrönika. Jag ville ha en advokat, kände jag. Eller en målsman. Jag kan inte handskas med sån här skit själv. Åh, varför var jag tvungen att öppna dörren...

I slutändan gick jag som sagt med på erbjudandet. Jag ville bara ha bort försäljaren från mitt hem så fort som möjligt, och att säga nej till en sådan öppnar för jobbiga följdfrågor som jag inte vill behöva stå ut med. Så jag sa ja. Provexet fick jag behålla. Jippi.

Ser ut så här. Suck.

Jag hoppas att jag kan ångra avtalet. Det här är en kostnad jag inte vill ha. Man brukar ju ha två veckors ångerrätt. Vilket påminner mig... Jag måste ångra ett annat erbjudande jag tackade ja till via telefon för någon vecka sedan också. Fy fan.

Det är bättre nu

Hallå igen.

Jag skulle ju återkomma med uppdatering var det sagt, så jag får lov att meddela att jag än en gång tycks ha oroat mig i onödan. Vid besök hos vårdcentral och läkare fick jag veta att mina bekymmer eventuellt berodde på en bakterieinfektion i ögat. Efter några dagars behandling med antibiotika i form av ögondroppar känns det nu mycket bättre i tinningen. Länge leve modern sjukvård, säger jag bara. Man tar gärna sånt för givet, men faen så glad man ska vara över att man lever här och nu när hälsan vacklar. För blott några få (hundra) år sedan skulle mina krämpor säkert ha behandlats med iglar och ett kvicksilverlavemang. Brr. Iglar.

Attans, jag är en smula trött. Jag får återkomma snart igen. Till dess en tänkvärd annons:

Word.

Något står inte rätt till

Hej.

Jag är lite orolig här. Som vanligt, heh. Har sveda och värk i och runt ett öga och det liksom strålar ut mot tinningen. Det började i liten skala redan för ett antal månader sedan. Under de senaste dagarna har det dock varit hyfsat illa, det liksom bränner i tinningen. Värken påminner om den vid en öroninflammation. Ett område vid kindbenet känns halvt bedövat också. Jag har fixat läkartid senare i dag i alla fall. Jag befarar naturligtvis det värsta.
Usch, jag är förmodligen född nervös. Fy fan för det.


Just, mitt Sims-projekt, ja...
Ja, till att börja med så måste jag tyvärr meddela att Jerry G har gått ur tiden. För ganska länge sedan faktiskt. Vid hans bortgång hade jag dock låtit honom pensionera sig från förökandet och lagt min uppmärksamhet på några av hans söner i stället. Ofta syns vissa likheter:

Gissa vad.

Jerrys arbete har givit tydliga resultat; det har uppstått en grön minoritet i samhället med representanter typ överallt. Nästan varje hushåll har lite Greenf*%¤er i sig - vilket ironiskt nog har ställt till med bekymmer för uppdraget. Det är nämligen rätt svårt att sprida vidare din förälders gener när nästan alla du siktar in dig på visar sig vara ditt halvsyskon. Spelet tycks dock skapa nya familjer då och då, så det går att hitta partners så småningom. Två tjejer flyttade in i samhället nyss t ex. Efter att de blivit gravida upptäckte jag att de faktiskt var ett par. Whoa. Dubbelgraviditet borde öppna för rätt obehagliga diskussioner i ett lesbiskt hushåll.

Ett smakprov på Jerrys arv (klicka för större bild):

Den där baddräkten är otroligt nog inte min skapelse.

Isch. Sims... Vilken drog. Jag har rätt svårt att slita mig från det när jag väl börjar. Handen på hjärtat har jag dock inte speciellt kul med det. Det är så långsamt och ofritt. Kanske är det dags att lägga ner det och spendera tiden på något skojigare. Ja, så får det bli. Härmed lägger jag Jerry-projektet på is på obestämd tid. Det firar vi med att titta på en väldigt rolig bug(g) från spelet (åter igen, *klick* för stor):

A Time for Romance

Alltså, det känns verkligen inte bra här. Mot läkaren om två timmar. Jag återkommer med uppdatering.

*Pipeli-piiip*

I dag blev jag väckt av min telefon. *Pipeli-piiip*. Faen, vad jag hatar den där ringsignalen.

"Hej" sa min släkting. "Låg du och sov?"
"Nej..." sa jag tvekande och insåg att det kanske inte var sanning.
"Jag skulle bara ringa och påminna dig om att det är kyrkoval i dag."
"Ah. Just det..." sa jag.
"Du ska väl gå och rösta?"
"Eh... Tja..."
"Det tycker jag. Det är en rättighet vi har och vi är ju döpta och konfirmerade i svenska kyrkan."
"Jo..." sa jag.
"Du har fått ett röstkort och så?"
"Jo..."

Jag valde att inte debattera ämnet. Jag sa aldrig att jag sedan länge menat mig gå ur svenska kyrkan eller att jag inte tycker att kyrkan ska behandlas som en politisk institution. Jag nyttjar nog hellre mina demokratiska rättigheter där de känns viktiga för mig, i stället för att engagera mig i något som jag inte vill ska ha ett inflytande på samhället över huvud taget. Även om jag har välsignats med "rättigheten".
Så skulle jag sagt. Faen.

För att göra en lång historia kort: det var kyrkoval i dag och jag gick inte och röstade. Så var det med det.

Det här har inget med saken att göra.

Asch, jag orkar inte skriva mer just nu.
Nästa gång får vi se hur det har gått med mitt lilla Sims 3-experiment. Hej så länge.