Jag var i och för sig på personalfest en dag... Det var rätt roligt. Åtminstone efter lite alkohol, när jag vågade prata en smula med folk. Inte för att jag minns om jag sa så mycket vettigt. Jag vet att någon tyckte att jag hade fint hår. Det var vettigt sagt, tycker jag.
Personalfester å sido så bringar mitt jobb inte så mycket mer att ha roligt åt faktiskt. En otippad tidningsnotis kan lysa upp tillvaron ibland, men det är nog det enda.
Inte för att jag vet vad den här helt oskyldiga vattenpumpen har med det att göra, men:
Jag kanske bara tyckte att den var fin.Det är lite ledsamt att sitta i en källare under en surrande fläkt i åtta timmar om dagen. Effektiv är jag fasen inte heller; det tar mig en hel dag att klippa mig igenom bara några få tidningar. Jag tror att jag är för petig för att hålla på med sånt egentligen. Om kanterna inte blir millimeterjämna så ser Jocke fan till att de blir det. Klipp, klipp. Annars blir det som att försöka ignorera en intensiv klåda som man vet att man lätt kan åtgärda. Precision och symmetri. Hell yes. Totalt överflödigt och bortkastat arbete. Hell yes. Men jag kan inte sluta.
Det tar slut den trettioförsta december. Efter det har jag inte längre någon anställning. Jag vet inte vad som händer i och med det, men något säger mig att ingenting händer i och med det.
Måste sova, men jag vill inte. Måste upp till morgonen, men jag vill inte. Frustrerande, det där. Tillbaka till fläkten och källaren. Klipp, klipp. Åtta timmar. Sport. Klipp. Notis. Klipp. Mer sport. Lunch. Tillbaka till källaren. Klipp. Kafferast. Sitta tyst. Ta en slurk kaffe. Åh, titta... Plantagens annonstidning. Spännande. Se på deras fina växter. Pelargon. Begonia. Fit...
Sedan imploderade mitt huvud.
