23/3 2011. Tidig morgon.

Det är sju månader senare. Jag satt och åt en apelsin framför datorn när jag för första gången på sju månader kände för att skriva nånting i min blogg igen. Det är inte helt förutsägbart, det där med motivation. Ibland krävs det tydligen bara lite frukt. Det var en jävligt god apelsin, för all del.

Frånvaron har varit lång, men inte mycket är nytt under solen; min anställning förlängdes med ett år och jag bor fortfarande kvar i min ostädade etta. Vanorna är de samma. Tror jag. Vänder på dygnet och har mig - även under arbetsveckorna, med varierande resultat. Detta dygn är ett sådant dygn. Ett vakardygn. Ska försöka hålla mig uppe tills det är dags att gå till jobbet. Efter det får vi se. Tur att kaffet är gratis där borta.
Kort sagt är det mesta sig likt. Jag kan faktiskt inte komma på en enda skillnad just nu. Mitt hår är längre. Vänta, jag känner igen det... Har jag inte skrivit exakt samma sak förut? Toppen.

Fan. Jag är trött. Det här blir inte en höjdare. Jag har varit vaken i tretton timmar. Tre timmar kvar tills jag ska vara vaken i nio till. Tvättid efter det. På kvällen. Jag... tror inte det.

Måste duscha. Kanske skriver mer om någon dag? Jag får väl försöka krysta fram något sanslöst underhållande då. Eller bara återberätta den tragiska historien om den nyduschade sömngångaren som gick till jobbet utan byxor.