28 februari

Jag är så gott som frisk nu. Kan hända att jag hostar till någon gång ibland. Mest på kvällarna.

Usch, under de senaste dagarna har jag plågats av tankar på sånt jag ångrar. Mer specifikt på en grej jag ångrar. Man är så dum ibland. Eller, jag är i alla fall.
Jag går inte in på händelsen i sig, utöver att jag betedde mig på ett sätt som inte var värst "jag", alltså det "jag" som de flesta känner mig som. Det var ett slarvigare jag.
Ja, det ingen allvarlig grej som hände eller så. Ur någon annans synvinkel i alla fall. Bara väldigt genant för mig allena.
Kan bara hoppas att det glöms bort under tidens lopp. Eller att jag lär mig se skämtsamt på saken.

Han fattar.

Ingen praktikplats tycks vara att vänta i det närmaste heller. Jag kan inte säga att jag är ledsen för det; kan inte tänka mig något ställe jag skulle trivas på ändå.
Ojoj. Jag minns den gången i högstadiet då man fick de där gymnasiepapprena att fylla i. Visste man inte sedan tidigare vad man ville bli när man blev stor så hade man plötsligt en vecka på sig att ta reda på det. Man fick höra att man alltid kunna byta program senare om man skulle känna att man valt fel. Dock glömde de nog berätta vad man skulle göra om man fortfarande kände sig osäker tio år senare.

Jag borde ta en promenad.

Har beställt ett spel till PC:n. En ubåtssimulator. Kanske tar nästa inlägg 'in character' som tysk ubåtskapten. Varför inte, liksom...

Influensa

Ja, fy fasen. Jag hade (såvitt jag vet) klarat mig från allt vad sjukdomar heter fram tills nu. I måndags satt jag barnvakt åt minstingsyskonen hos min pappa och lyckades nog tyvärr dra på mig smittan från honom. Jag var rädd att det skulle hända, men trodde väl på något plan att jag förmodligen är oövervinnelig och accepterade, vilket slog tillbaka på mig under onsdageftermiddagen. Nu sitter jag med smärtor i hals och öra, för en gångs skull iklädd långärmad tröja, och hoppas att det värsta snart ska vara över. I alla fall öronvärken, som är mest plågsam.
Inga värktabletter äger jag heller. Strålande.

Måste sluta. Det händer något i örat. Aj.

Dåliga vibrationer

Det är sen söndag/tidig måndag och jag sitter här och vibrerar som en kåt kanin. Orsaken är tyvärr att jag har druckit kaffe. Brukar inte bli så här illa vanligtvis, men under fel omständigheter kan det slå slint. Ibland är koffein inte det som hjärnan behöver. Faen.
Vad som är än sämre är att jag faktiskt har lyckats hyfsat bra med att vända "rätt" dygnet igen, vilket lär bli tämligen ogjort nu. Jag lär knappast bli trött ännu på några timmar. Faen igen.

Tack, kaffe. Du är bäst.

Jag har suttit och kollat igenom gamla bekantas bilddagböcker. Upplever nånting som kanske kan kallas nostalgi. Man längtar tillbaka lite grann, liksom. Till en annan miljö och en vardag med rikare innehåll. Mer socialt umgänge. Träffar inte så många bekanta numera, blir mest någon gång under helgerna. Synd att det ska kännas så svårt att ta initiativ till att förbättra grejer.
Nåja, man kan ju alltid klaga i alla fall. Bra det.


OK, vad mer... Ah, här är en grej. En annons som jag snubblade över:



Vetskap kan vara bra och vetskap kan vara dåligt. Dödsdagen, vågar jag påstå, tillhör kategori nr 2. Slutet på existensen kan faktiskt vara en ganska deprimerande grej att ha i åtanke.
Även om syftet med det där testet är att få en till att se över sin hälsa och inspirera till ett sundare liv så kommer man (förmodligen) lik förbannat att få ett nytt dödsdatum hur man än gör. Det är inte en okej kompromiss för min egen del. Så screw you, www.censureradadress.se - det finns roligare saker att ta reda på.


Nu ska jag kolla på Arrested Development.

Film

Vad fasen, går det längre och längre tid mellan inläggen? Där ser man, jag håller tydligen inte koll på klocka och kalender numera. Min dygnsrytm har varit ojämnare än någonsin på sistone. Det är svårt att vända rätt på eländet, men å andra sidan är sånt ingen katastrof när man ändå saknar vardagssysselsättning.

Fördriver tiden med att kolla på film och serier. Såg Rosemary's Baby tidigare. Minority Report för några dagar sedan. Det Sjunde Inseglet innan dess. Max von Sydow är häftig.

Max von Sydow i Bergmans sci fi-klassiker Minority Report

Jag är vanligtvis inte alltför förtjust i svensk film och svenska skådespelare. Det kanske beror på språket; jag upplever det till exempel rätt svårt att hålla en lustig Tarantino-dialog på svenska med gott resultat ("Varför är jag herr Rosa?", "Jag ska bli medeltida på ditt arsle" osv). Det blir fel sorts lustig.
Max, å andra sidan, är alltid bra. På både svenska och engelska. Såvitt jag har sett hittills i alla fall. Han har dessutom det perfekta "äldre gentleman i kostym"-utseendet som kan göra en skådespelare till den häftigaste karaktären i en film. Respektingivande.

På tal om film så har jag på senare tid väckt mitt intresse för filmskapande och fördjupat mig i lite finlitteratur på ämnet (= Filmmaking for Dummies). Inte för att det lär vara nånting man skulle kunna satsa seriöst på (den sociala delen kommer tyvärr i vägen), men det verkar ändå för roligt för att inte drömma om. Klippning är väldigt skojigt att sitta med i alla fall. Sen vore det trevligt om man kunde skriva manus också, men jag tror inte att jag själv är nog intresserad av människor för att kunna skriva nånting gripande. Eller smart nog för att komma på en intelligent handling. Det skulle förmodligen inte bli något mer avancerat än Max von Sydow i rymden. Hm. Rätt bra titel för övrigt.


Ah, det är Alla Hjärtans i morgon, ja... Ironiskt nog en ständig hat-dag för många. Mig själv inte inräknad dock, jag har slutat bry mig. Tror jag. Varför måste det finnas en dag för sånt?

Hah, nu har jag en film på G här. Three Days of the Condor. Med bl a Max von Sydow.