Filmer

Bröl. Hej.

Jag är rätt trött. Vill inte vara det, det är tråkigt. Att gå till sängs är för jäkla tråkigt. Det sitter i sedan barndomen, det där. Jag vill inte gå och lägga mig. För det är tråkigt.
Det blir till att sitta uppe och skriva här då i stället. Men om vad... Hm.

OK, det blir en lista över filmer jag har sett på sistone:

1. A Clockwork Orange
2. Screamers
3. Masks of Evil
   
4. Bram Stoker's Dracula
5. The Truman Show
6. The Ipcress File
   
7. United 93

Clockwork nämnde jag förra gången. Udda förstås, men allt annat än tråkig. Jag har inte sett alla av Kubricks filmer, men hittills har jag inte märkt av något som känns fel i dem. Eller ja, jag undviker i och för sig hans sista film Eyes Wide Shut (haha, nu skrattar jag, för jag råkade stava shut med 'i' först) för att Tom Cruise har en huvudroll. Jag är inte så förtjust i den mannen.

Domen: Obehaglig på ett behagligt sätt? Är det en passande beskrivning? Den är bra, OK?

--------------

Screamers... Science Fiction från 1995. Utspelar sig på en annan planet i en mörk framtid. Vet inte vad jag ska skriva mer än så, för handlingen var rätt tråkig. Om man ens kan kalla det för handling, den märktes knappt av. Det som var sevärt var de futuristiska utomhusmiljöerna, som faktiskt kändes rätt trovärdiga, och huvudrollens Peter Weller, mest känd för sin roll i/som RoboCop. Allt annat - främst övriga skådespelarinsatser - höll rätt låg kvalitet. Baserad på en novell av Blade Runners Philip K. Dick för övrigt.

Domen: Långt ifrån en Blade Runner, men duger som medioker underhållning en regnig dag om man inte har något bättre för sig.

--------------

Masks of Evil. Ah, den, tänker ni. Men ni ljuger. Ni vet inte ett shut om Masks of Evil. Däremot känner ni till karaktären Indiana Jones och kanske också serien om hans liv som ung: The Young Indiana Jones Chronicles. Jo, Masks of Evil är en TV-film sammansatt av två avsnitt från serien, varav det senare av de två, Transylvania, var det jag egentligen var ute efter. Jag minns nämligen att jag menade mig se just detta avsnitt då serien gick på svensk TV någon gång under nittiotalet, men gick faen och missade det. Sedan dess hade jag gått och gråtit fram tills nu, då jag äntligen fick chansen att få ta del av Indiana Jones möte med Dracula.

Domen: Nästan allt sög.

--------------

Dock fick det mig att se om Bram Stoker's Dracula från -92. Med Gary Oldman. Whoa. Han är för jävla bra i den filmen. Seriöst, hans greve Dracula - i synnerhet den äldre versionen - är utan någon som helst tvekan i Oscar-klass. Han gör en av de absolut bästa skurkar jag sett. Ironin? Han spelar mot Keanu Reeves. En stol kan spela bättre än Keanu Reeves. I den här filmen är han fasen menad till att spela britt, men levererar sina repliker som en pinsamt amerikansk, öh, Keanu Reeves. Oldman, däremot, som faktiskt är britt men spelar rumänier, gör det helt suveränt. Varenda ton i hans röst känns trovärdig - det är precis så som man föreställer sig att karaktären Dracula skulle prata. I alla fall får han det att kännas så.
"My friend. Welcome to the Carpathians..." Bravo!

"En retroaktiv Oscar? Till mig? Tack, Jocke!"

Domen: De bra sakerna (Oldman, snygg ljussättning, drömska bilder, bra musik) väger över de sämre (Reeves). Handlingen är OK, men... nånting saknas. Jag kan inte sätta fingret på vad. Mer innehåll kanske? Eller är det tvärtom för mycket av nånting? Hm. Jag vet faktiskt inte riktigt. Ändå bra.

--------------

Efter det The Truman Show. Det var rätt länge sedan jag hade sett den, så jag kände att det var dags igen för att kolla om den var lika bra som jag mindes den. Det var den.
Det här var Jim Carreys första dramaroll efter att han gjort sig känd i utflippade komedier som Ace Ventura: Pet Detective och The Mask. Handlingen är rätt så otrolig, men kul och intressant: En man (Carrey) har under hela sitt liv haft huvudrollen i världens största TV-serie utan att veta om det. Hans hemort är egentligen en gigantisk studio byggd för seriens skull, han bevakas av tusentals dolda kameror dygnet runt och alla hans släktingar och vänner är skådespelare. Whoa.
Det var roligt att se Carrey göra bra ifrån sig i en dramakomisk roll som den här. Det var liksom här han blev en "riktig" skådis.


Domen: Bra film, bra film. Ed Harris gör en fin skådespelarinsats också.

--------------

The Ipcress File starring Michael Caine, anno 1965, är en brittisk spionthriller som jag snubblade över för några dagar sedan. Den coola titeln bidrog inte så lite till att locka mitt intresse.
Mitt omdöme kanske inte är helt att lita på här; jag var hög på koffein och förbannat trött när jag såg den vid första tillfället. Var tvungen att se den igen dagen efter för att kunna greppa den bättre. Jag kan kanske ha lyckats.
Caine spelar Harry Palmer, en snäppet mer realistisk James Bond-typ som arbetar inom brittisk underrättelsetjänst. Någon kidnappar och hjärntvättar vetenskapsmän från väst och Palmer ska ta reda på vem.

Domen: Tja, jag vet inte riktigt. Caine är i alla fall cool. Jag tyckte att filmen var över när den verkade vara mitt uppe i handlingen, men jag vet inte. Den var inte så värst spännande. Tror jag? Hm, anledningen till att jag är såpass osäker är att det här verkar vara en rätt så respekterad film, så jag är rädd att ge, hm, "fel" dom. Kanske har missat något.
Jag får se den igen om något år helt enkelt, utan kaffe.

--------------

Ah, så... United 93 då. Det här är listans allvarliga bidrag.
United Airlines Flight 93 var "det fjärde planet", 11 september 2001, dvs det enda av de kapade planen som terroristerna inte lyckades flyga in i ett mål. Filmen följer, via flygtornsledare, terrorattackerna överlag och förstås händelserna på United 93 i synnerhet, där några passagerare gjorde ett desperat försök att övermanna kaparna och ta kontrollen över planet.
Jag måste erkänna att jag blev positivt överraskad av den här filmen; jag var rädd för att den skulle vara Hollywoodsk med rejäla portioner hjältedom och patriotism, men hade helt fel. Faktum är att den kändes rätt mycket som en dokumentär, med skådespelarinsatser så trovärdiga att de fick mig att undra om vissa karaktärer inte spelades av deras verkliga motsvarigheter. Eftertexterna avslöjade att det faktiskt var just så.
Kaparna är inte överdrivet förskurkade och passagerarnas insats sker i ren desperation. Alla är mänskliga och slutet känns så tragiskt som det borde.

Domen: Filmens ofilmiska stil gör den verklig. Jag tror inte att det går att sammanfatta den bättre än så.





Åh, nu är klockan sex på morgonen. Jag... bör lägga mig. Suck. :-(